Nämligen!

det funkar att lägga upp en bild, trots hackande i nätet.

Men jag vill ju visa blommorna som jag och Helge skickade till Belle´s begravning.

Helvitt med några av våra favoritblommor: ranunkler, prärieklockor, vit ginst och vita rosor.

Eftersom Belle var ett stort Hv71-fan (som jag) passar hälsningen mycket väl och hon hade garvat gott och gjort high-5 (men jo, vi kollade av innan, så ingen skulle tycka att det var opassande). Dessutom tycker jag att den är vacker.

Ja, det var det sista begravningsinlägget här.

För nu.

Men nu jäklar ska alla vi känner hålla sig friska, starka och levande. Så det så...

igår. För även om de fått en fin balans mellan protestantiska- och den ortodoxa kyrkan (som hon är uppvuxen i) så var det en ganska hemskt känsla att se kistan sänkas ner i jorden och sedan kasta jord över den.

Men det var mycket musik och dottern hade spelat in en låt som hon skrivit och rappade/sjöng till sin mamma, alltså de spelade upp en cd med den på.

Minnesstunden var fin och ljus, men talen från systrarna och dottern - hjälp vad det rev i hjärtat!

Så dagen idag har varit lite som ett töcken, en emotionell baksmälla. Kanske inverkar det att vi har varit på tre begravningar på tre och ett halvt år.

Men vet du vad? Nu är det slut på begravningspratet här.

Bloggen och jag ska bli glada och (förhoppningsvis) roliga igen!

 

Jag tittar in imorgon...

näsdukarna nedpackade, den vattenfasta mascaran på plats, skorna putsade och kavajen nyborstad.

Det är dags för begravning. Efter nästan en månad...
Helgestackar´n är kistbärare och det är jordbegravning.

Det känns tufft.

Men det får gå, det SKA gå.

Återkommer eventuellt ikväll.

Men till dess, krama era kära en extra gång. Livet kan vara kort...

Ps. Ledsen att det vilar lite begravningsstämning här i bloggen just nu, men det är begravningstämning här. Ds.

med att komma igång.

Ambitionen har bankat bakom pannbenet hela dagen.

Men vet du vad, jag tror inte jag har andats sedan lunch idag...

Har hunnit få ett jobb jag inte vill ha, kämpat för att få ett jag vill ha, haft ångest över löneanspråk, shoppat begravningskläder, glömt att äta, (och därigenom skaffat mig jordens skallebank) haft panik över att jag inte hunnit med jobb som skulle ha blivit gjort.

Alltså inte en gyllene dag att börja blogga igen.

Tror jag måste börja andas igen först.

Men att komma hit och se era kommentarer - ni är helt fantastiska!! Det gör att jag tappar andan, igen!

Så först; djupandas. Men snart så...

igen.

Skriver ett inlägg men istället för att trycka på "spara & publicera" så trycker jag på "spara".

Så det får komma nu istället.

Det har så länge varit lite fult att gilla Alla Hjärtans Dag. Jag älskar de här dagarna, som trots allt markerar och vi hänger upp våra dagar och liv på och runt.

Kritiken är alltid att det är en så kommersiell dag som bara är för florister, godistillverkare, restauranger med flera.

Mitt "försvar" har alltid varit att det inte behöver vara det. Det måste inte kosta mycket om ens något. Man kan baka något, göra ett kort, plantera ett skott eller bara skicka ett sms.

Men i år tänker jag inte "försvara" någonting alls.

Av den enkla anledningen att kärlek, vänskap, det goda och ljusa behöver mer utrymme än någonsin.

För det heter ju trots allt Alla Hjärtans Dag.

Det kan vi behöva påminnas om. Ofta.

Dessutom ska ju floristerna, godistillverkarna och krögarna också leva.

Så med det önskar jag en riktigt mysig Valentin Dag!

mycket just nu.

Dessvärre är det inget bra. Bara svåra sjukdomar, död och elände.

Känner mig som Astrid Lindgren och vill inleda varje inlägg med "döden, döden, döden"...

Men det är inte min plats att berätta.

Inte min sak.

Men det rör mig och berör.

Avskyr att jag skriver det här. Man ska inte skriva A om man inte är beredd att skriva B.

Och just B kan jag inte skriva.

Så förlåt, det var inte meningen...



För nu gjorde jag det ändå...